På ett av mina företagsbesök igår hittade jag inte riktigt rätt. Firmans namn stod på dörren men innanför den så fanns en matsal till ett äldreboende. Lite konfunderad gick jag fram till en person som arbetade för fullt bakom disken. Jag frågade efter företaget och personen jag skulle träffa. Nej det känner jag inte till blev svaret, eller känner du till det frågade hon en äldre dam som var i full färd att skära upp rulltårta. Nej det känner jag inte till sa hon också.  Men då reste sig nackhåren på mig. Jag kände igen rösten och visst fanns ansiktsdragen kvar även om de var åldrade. Det var min klassföreståndare från mellanstadiet. Tänk vad lite som behövs för att hjärnan ska leta fram minnen som sedan länge har varit glömda. Nej hon kände inte igen mig men hon kom ihåg vår klass och den andra läraren och omständigheterna till att de var två. Hon blev väldigt glad över att jag kände igen henne och som hon sa du ser ju glad ut över att se mig. Med tanke på att det är över 30år sedan vi sågs sist och hon är 93 år gammal och jag har nog ändrat mig en hel del sedan jag var 13 så är det inte så konstigt att hon inte mindes mig. Jag hoppas bara att jag är lika allert när jag är 93 år!