En mörk decemberkväll när alla hade gått hem från jobbet tog en kollega fram enhetens julgran och klädde den med julgranskulor, glitter och en ljusslinga. Nöjd med sin insatts åkte hon hem och inväntade reaktionerna från hennes manliga kollegor på morgonen.
Jag kom först, låste upp, larmade av, tände belysningen, tog en kopp kaffe och började med dagens punkter. Sedan kom den kvinnliga kollegan, hälsade och undrade vad jag tyckte om granen? Ehh vilken gran frågade jag undrande? Den som står precis innanför dörren brevid lysknappen…….
Ehhhhh jag har inte sett någon! Sedan kommer resten av våra manliga kollegor och ingen av dem ser julgranen! Men en kvinnlig besökare som kommer förbi kommenterar genast ”har ni redan satt upp julgranen”
Med tanke på min tidigare miss med gardiner och så denna totala miss av avdelningens män, kan man inte annat än undra om det inte trots allt är ett genetiskt synfel.

Idag skulle jag följa med en kollega som hade fixat ett studiebesök, på en av de större arbetsplatserna i ett samhälle ett par mil från min arbetsplats. Det planerades att åka kommunalt för målgruppen. Resbiljetter införskaffades och delades ut till de som behövde. En tapper skara dock inte fulltalig begav sig iväg till ett spännande besök. Jag och min kollega tog dock det säkra före det osäkra och tog tjänstebilen istället. Vi kom fram samtidigt till mötesplatsen och knackade på.
En oförstående personalchef tittade på oss och undrade varför vi kommer idag? Vi skulle komma först nästa vecka…. Ridå! Bara att åka hem igen, eller när går nästa buss tillbaka…… hm 1timma och 15 min till nästa. En i gänget kände till ett cafe i närheten. Vi knallade dit och tog en fika. Kaffe & bulle för 9 pers 250kr! kändes inte som stora stan pris direkt.
Det blev 9 nöjda personer på detta studiebesök plus cafeägaren!