Efter en provtur var jag fast, jag skulle ha den! Tänk att få äga, en för den tiden blixtrande snabb och sportig bil som jag dessutom kunde läsa om i min samling av biltidningar jag hade. Problemet var bara priset… Den var knappt 3 år gammal och som 19 åring med ett i och för sig fast jobb men med egen lägenhet och knappt ett år kvar till miltärtjänstgöringen var inte förutsättningarna de bästa.

Med tungt hjärta åkte jag hem till mina föräldrar och meddelade att den bilen jag var intresserad av redan var såld. Med ett om möjligt ännu tyngre hjärta berättade jag om den fantastiska GTEn som jag sett istället. Nästan ny, bara gått ca 5000mil och det är en liten bil! Vid denna tidpunkt i livet var det egentligen stooora bilar som gällde. Volvo 164/264, Opel commodore/rekord osv till föräldrarnas stora förfäran över dessa bensinslukande bilar.

Om det var storleken på bilen eller att det var en relativt ny, som fick min pappa att intressera sig för den eller något annat vet jag faktiskt inte än idag. Men han åkte och tittade på den, diskuterade priset med försäljaren och kom överens om något som skulle repareras. (Kommer inte ihåg vad) och presenterade ett förslag för mig hur jag skulle lösa ekonomin.

Jag har än idag inte varit lika stolt över någon bil som jag var över denna. Säkert är det den känslan som jag har trott skulle följa med bilen under hela dess livstid. I mina drömmar har jag sett hur den står och blänker på tidningen Klassikers bilträff för fordon från 80-talet.

Men uppvaknandet blev hårt och skoningslöst en ruggig vintermorgon! Jag fällde några tårar över min GTE på motorvägen där jag bekvämt susade fram i familjens diselbil med fler hästkrafter, snabbare acceleration och högre toppfart än min kära sportiga kadett.

Jag får trösta mig med att LFY 990 i alla fall blev en Mercedes. Eller som Volkswagen säger i sin reklam för nya bubblan:
Har man varit snäll i ett tidigare liv blir man belönad i nästa…